 |
Följande bildartikel är ett dokument över en slakt av ett nötkreatur, närmare bestämt Anna. Med sina 200 kg var Anna en förhållandevis liten kviga och har vuxit upp på en liten gård i det norrländska skogslandskapet. Artikeln syftar inte till att väcka opinion och är ej heller ett personligt uttryck för vad jag tycker om den moraliska aspekten av att äta kött. Idén med stora slakterier och hela den industrin kom ju i och med industrialiseringen av Sverige. Vi, konsumenterna, vill ha billigare kött och då klämmer slakteriföretagen in några fler kor och grisar i lastbilarna. Anna, däremot, har inte åkt i någon lastbil eller trängts bland andra kor i ett kalt slakteri. Nej, Anna har vuxit upp på en gård i ett idylliskt landskap och har haft möjlighet att gå ut när hon vill. Samma bonde som assisterade vid födseln, samma bonde hon känt igen varje dag vid utfodring etc. Samma bonde är det som också avlivar och slaktar henne.
 Min ambition har redan från början varit att göra bilderna svartvita. Jag ville medvetet undvika effektsökeri med litervis av blod, som annars är ledmotivet i andra, liknande, dokument. Jag hoppas genom detta kunna visa upp en annan sida av slakten. Hur slakten går till utanför slakteriindustrins väggar. Hur slakten gått till sen urminnes tider. Fotografen Erik Lindegren har i utställningen "Walls of Glass" visat på verkligheten bakom industrislakteriernas väggar. Det här är tänkt som, inte en motvikt till, men ett perspektiv där man är helt utanför slakteriets väggar. En slakt som står för något annat än den industrialiserade, som Erik lyfter fram. En slakt där hantverket lyfts fram, en slakt där man slaktar eget för att själv äta sig mätt. Den naturliga slakten. Jag har valt att personifiera kon för att visa på intimitet och personlighet. Samtidigt visar jag upp ett köttstycke och ett hantverk som senare ska utmynna i en biff på tallriken, precis som nötkött gjort under våra förfäders tid, innan vi åkte till affären och handlade en vakuumförpackad biff. På så vis hoppas jag kunna bidra med en annan bild av slakten.  Att delta och fotografera under de ca 40 minuter det tog, har varit både intressant och obehagligt. Ett så stort djur med nyfikna, sökande ögon, som faller ner till marken med nervryckningar, hör inte till vanligheterna för mig. Det går inte heller att jämföra med jakt där jägaren fäller älgen på säg 50 meters avstånd. Här står man nära, man ser när kon kommer ut ur ladugården till synes ovetande om vad som ska ske. Nötkreatur är också ett djur som funnits nära människan i många, många år. Några slags band till korna har man nog ändå i sig på något sätt. Samtidigt så är ju allt som sker på bilderna väldigt naturligt, vi människor har alltid ätit kött och är konstruerade för att göra så, även om det numera finns många substitut som delvis kan ersätta köttkonsumtion. Jag har alltid ätit kött och kommer fortsätta att göra det, även om jag under de senaste fem-sex åren funderat mer över Konsum-biffens ursprung. Slakten jag var med och dokumenterade var mycket lugn och samlad, fjärran från de förhållanden som, bevisligen, råder på många av våra industrislakterier. Jag vill varna känsliga tittare för starka bilder. Det som visas här nedan är 23 bilder, tagna i kronologisk ordning, som visar de olika delarna av avlivning och slakt. Ursprungsmaterialet består av drygt 250 bilder, men dessa är utvalda eftersom de särskilt beskriver verkligheten bra. Jag vill tacka de som på olika sätt varit inblandade i möjliggörandet av detta projekt och jag vill framförallt tacka den anonyme bonde som ställde upp och lät mig vara med och dokumentera. Innan själva genomförandet hade jag inte hela syftet klarlagt för mig själv, men det har vuxit fram allteftersom jag jobbat med detta. Det som en gång började som en tanke hos mig, står nu klart för beskådan.
|
Design & layout by Conny Gyll, Dragontail Media
